kaskeloten

Det går långt mellan inläggen! Jag vill be de som har efterfrågat fler inlägg om förlåtelse för detta, men då jag heller aldrig har sagt att jag inte är en hycklare tänker jag samtidigt ge fullständigt fan i vilket.

---

Idag när jag satt i min kära lilla söta bil satt jag och tänkte, i all min självömkan, på min "ensamhet".
Jag känner många tjejer, alldeles för många för att mitt psyke ska klara av det ordentligt. En inte helt liten del av dessa tycker jag också om på ett sätt som är ännu mer påfrestande för mitt redan sargade sinne. Jag vill absolut inte förlora kontakten med dessa, då jag helt säkert skulle lyckas att mentalt stoppa in huvudet i röven och försvinna av det.
Trots att jag är helt medveten om att vi är bara vänner (som om någon av dessa underbara individer skulle gå med på något annat) så blir jag helt otroligt svartsjuk. Om jag vet att en av dessa tjejer är singel och denna berättar om sin framgång med någon annan kille blir jag helt apatisk och känner för att gå ut och presentera min mun för kraftledningen som går förbi utanför. Och jag menar, vad fasen har jag med detta att göra? Jag ska vara glad för deras skull, och det vet jag! Jag har dock ett sinne som inte alls kan samarbeta med mina känslor, så därför fortsätter jag vara tjurig. Denna apati följs av misantropi och allmänt hatande av livet och bla bla bla, herregur vad synd det är om mig. Det är ju inte älskade personer med familjer som dör varje dag i samhället heller, det är bara mig det är synd om. Hur som helst så blir jag skitförbannad så fort någon av mina kära vänner säger något sånt där.

Detta ledde mig också in på att jag kanske ska ta och omdefiniera svartsjuka. Som läget är nu så är det ju faktiskt ingen svartsjuka. Enligt Lexin - Svenska ord är defenitionen på svartsjuka denna: "(sjuklig) oro att ens partner ska tycka mer om någon annan". Då det inte är min partner det är tal om ska jag nog snarare säga att jag är avundsjuk. Och det är inte någon vanlig Svensson-avund, utan det är en sort som är av oerhört äcklig, oönskad och irriterande art. Ungefär som om man skulle kalla det diarré-avund, kanske.
Man sitter och ser och hör om folk som har det så bra tillsammans. Själv sitter man och skriker inombords, och även ibland utåt, efter någon att gosa med. Men jag antar att det är min lott att sitta här och tycka synd om mig själv, och vara helt utan en "bättre hälft".
Ändå har jag ju många grymt goda vänner, vilka jag vill tacka hemskt mycket för att de står ut med mig, och jag ska inte klaga på att jag inte har tillräckligt med inkommande kärlek. Just nu känns det dock som att det skulle sitta jäkligt fint med en annan sorts kärlek än den vänliga också. Även om jag sällan är den bästa gentlemannen så finns det ändå inom mig. Jag menar, vem fasen är mer toffel än mig? Otrohet är något som för mig inte ens finns på kartan. Det finns inte på någon karta i hela bygden, för att tala metaforiskt. Att säga nej till en kvinna går inte, reglaget till den inställningen på mig är sedan länge borta, trasig, sprängd och omintetgjord.
Så ta mig nu, för fan, för här är jag! Något motbjudande, men jag bjuder på mig ändå! Endast för dig. Beställ nu så får du också ett par kaskelot-byxor med så jag slipper visa arslet hela tiden.

/Kaskeloten