24/3-08
Det går långt mellan inläggen! Jag vill be de som har efterfrågat fler inlägg om förlåtelse för detta, men då jag heller aldrig har sagt att jag inte är en hycklare tänker jag samtidigt ge fullständigt fan i vilket.
Idag när jag satt i min kära lilla söta bil satt jag och tänkte, i all min självömkan, på min "ensamhet".
Jag känner många tjejer, alldeles för många för att mitt psyke ska klara av det ordentligt. En inte helt liten del av dessa tycker jag också om på ett sätt som är ännu mer påfrestande för mitt redan sargade sinne. Jag vill absolut inte förlora kontakten med dessa, då jag helt säkert skulle lyckas att mentalt stoppa in huvudet i röven och försvinna av det.
Trots att jag är helt medveten om att vi är bara vänner (som om någon av dessa underbara individer skulle gå med på något annat) så blir jag helt otroligt svartsjuk. Om jag vet att en av dessa tjejer är singel och denna berättar om sin framgång med någon annan kille blir jag helt apatisk och känner för att gå ut och presentera min mun för kraftledningen som går förbi utanför. Och jag menar, vad fasen har jag med detta att göra? Jag ska vara glad för deras skull, och det vet jag! Jag har dock ett sinne som inte alls kan samarbeta med mina känslor, så därför fortsätter jag vara tjurig. Denna apati följs av misantropi och allmänt hatande av livet och bla bla bla, herregur vad synd det är om mig. Det är ju inte älskade personer med familjer som dör varje dag i samhället heller, det är bara mig det är synd om. Hur som helst så blir jag skitförbannad så fort någon av mina kära vänner säger något sånt där.
Detta ledde mig också in på att jag kanske ska ta och omdefiniera svartsjuka. Som läget är nu så är det ju faktiskt ingen svartsjuka. Enligt Lexin - Svenska ord är defenitionen på svartsjuka denna: "(sjuklig) oro att ens partner ska tycka mer om någon annan". Då det inte är min partner det är tal om ska jag nog snarare säga att jag är avundsjuk. Och det är inte någon vanlig Svensson-avund, utan det är en sort som är av oerhört äcklig, oönskad och irriterande art. Ungefär som om man skulle kalla det diarré-avund, kanske.
Man sitter och ser och hör om folk som har det så bra tillsammans. Själv sitter man och skriker inombords, och även ibland utåt, efter någon att gosa med. Men jag antar att det är min lott att sitta här och tycka synd om mig själv, och vara helt utan en "bättre hälft".
Ändå har jag ju många grymt goda vänner, vilka jag vill tacka hemskt mycket för att de står ut med mig, och jag ska inte klaga på att jag inte har tillräckligt med inkommande kärlek. Just nu känns det dock som att det skulle sitta jäkligt fint med en annan sorts kärlek än den vänliga också. Även om jag sällan är den bästa gentlemannen så finns det ändå inom mig. Jag menar, vem fasen är mer toffel än mig? Otrohet är något som för mig inte ens finns på kartan. Det finns inte på någon karta i hela bygden, för att tala metaforiskt. Att säga nej till en kvinna går inte, reglaget till den inställningen på mig är sedan länge borta, trasig, sprängd och omintetgjord.
Så ta mig nu, för fan, för här är jag! Något motbjudande, men jag bjuder på mig ändå! Endast för dig. Beställ nu så får du också ett par kaskelot-byxor med så jag slipper visa arslet hela tiden.
/Kaskeloten
Idag när jag satt i min kära lilla söta bil satt jag och tänkte, i all min självömkan, på min "ensamhet".
Jag känner många tjejer, alldeles för många för att mitt psyke ska klara av det ordentligt. En inte helt liten del av dessa tycker jag också om på ett sätt som är ännu mer påfrestande för mitt redan sargade sinne. Jag vill absolut inte förlora kontakten med dessa, då jag helt säkert skulle lyckas att mentalt stoppa in huvudet i röven och försvinna av det.
Trots att jag är helt medveten om att vi är bara vänner (som om någon av dessa underbara individer skulle gå med på något annat) så blir jag helt otroligt svartsjuk. Om jag vet att en av dessa tjejer är singel och denna berättar om sin framgång med någon annan kille blir jag helt apatisk och känner för att gå ut och presentera min mun för kraftledningen som går förbi utanför. Och jag menar, vad fasen har jag med detta att göra? Jag ska vara glad för deras skull, och det vet jag! Jag har dock ett sinne som inte alls kan samarbeta med mina känslor, så därför fortsätter jag vara tjurig. Denna apati följs av misantropi och allmänt hatande av livet och bla bla bla, herregur vad synd det är om mig. Det är ju inte älskade personer med familjer som dör varje dag i samhället heller, det är bara mig det är synd om. Hur som helst så blir jag skitförbannad så fort någon av mina kära vänner säger något sånt där.
Detta ledde mig också in på att jag kanske ska ta och omdefiniera svartsjuka. Som läget är nu så är det ju faktiskt ingen svartsjuka. Enligt Lexin - Svenska ord är defenitionen på svartsjuka denna: "(sjuklig) oro att ens partner ska tycka mer om någon annan". Då det inte är min partner det är tal om ska jag nog snarare säga att jag är avundsjuk. Och det är inte någon vanlig Svensson-avund, utan det är en sort som är av oerhört äcklig, oönskad och irriterande art. Ungefär som om man skulle kalla det diarré-avund, kanske.
Man sitter och ser och hör om folk som har det så bra tillsammans. Själv sitter man och skriker inombords, och även ibland utåt, efter någon att gosa med. Men jag antar att det är min lott att sitta här och tycka synd om mig själv, och vara helt utan en "bättre hälft".
Ändå har jag ju många grymt goda vänner, vilka jag vill tacka hemskt mycket för att de står ut med mig, och jag ska inte klaga på att jag inte har tillräckligt med inkommande kärlek. Just nu känns det dock som att det skulle sitta jäkligt fint med en annan sorts kärlek än den vänliga också. Även om jag sällan är den bästa gentlemannen så finns det ändå inom mig. Jag menar, vem fasen är mer toffel än mig? Otrohet är något som för mig inte ens finns på kartan. Det finns inte på någon karta i hela bygden, för att tala metaforiskt. Att säga nej till en kvinna går inte, reglaget till den inställningen på mig är sedan länge borta, trasig, sprängd och omintetgjord.
Så ta mig nu, för fan, för här är jag! Något motbjudande, men jag bjuder på mig ändå! Endast för dig. Beställ nu så får du också ett par kaskelot-byxor med så jag slipper visa arslet hela tiden.
/Kaskeloten
Kaskeloten har rest sig från de döda! Igen!
Jag har i detta nu insett att en blogg inte ska skrivas i med cirka ett års mellanrum mellan inläggen. Därför kommer jag (troligen) nu att lägga ut massa oviktigt dravel om vad som händer i mitt liv om dagarna. Om min hypotes stämmer så kommer det att bli cirka två rader per vecka, då mitt liv innehåller ungefär sladda med bilen, vara på gym, gå i skola (AAARGH) och spela WoW.
Nu var det så "vinter" igen, eller åtminstone i almnanackan, och inte ute! Till min stora besvikelse. Jag har sedan förra inlägget börjat inmundiga alkoholdrycker på ganska mycket mer regelbunden och tillika tät basis. Bara så alla med 3x3-meters intresseflaggor får "vind i seglen".
Vinter var det som sagt, och nu i helgen fick vi cirka 2 decimeter snö, och jag blev så lycklig att jag höll på att krypa ur byxorna. Hela dagen efter nederbörden var det kallt. Sen blev det måndag, och mitt misantropiska humör belägrade sig över mig likt värmen belägrade sig över snön ute. Jag misstänker starkt att de två råkar ha någon form av samband. Men bara ett litet. Jag har också upptäckt att embed är en fin funktion, så just därför tänker jag gå ner mig i sorgen över att inte ha någon snö, och lägga in en fin video till er alla som också älskar små motorer med mycket effekt!
Tack för maten, smaklig spis, slå en volt och släpp en fis!
Nu var det så "vinter" igen, eller åtminstone i almnanackan, och inte ute! Till min stora besvikelse. Jag har sedan förra inlägget börjat inmundiga alkoholdrycker på ganska mycket mer regelbunden och tillika tät basis. Bara så alla med 3x3-meters intresseflaggor får "vind i seglen".
Vinter var det som sagt, och nu i helgen fick vi cirka 2 decimeter snö, och jag blev så lycklig att jag höll på att krypa ur byxorna. Hela dagen efter nederbörden var det kallt. Sen blev det måndag, och mitt misantropiska humör belägrade sig över mig likt värmen belägrade sig över snön ute. Jag misstänker starkt att de två råkar ha någon form av samband. Men bara ett litet. Jag har också upptäckt att embed är en fin funktion, så just därför tänker jag gå ner mig i sorgen över att inte ha någon snö, och lägga in en fin video till er alla som också älskar små motorer med mycket effekt!
Tack för maten, smaklig spis, slå en volt och släpp en fis!
20/9-06
Men sedär, Kaskeloten har återigen hittat tillbaka till sitt näste, efter den långa sommarbrunsten med diverse mer och mindre korkade utflykter och andra roliga aktiviteter.
Det man väl kan säga har hänt i mitt liv sedan senast är att vår familj har fått tillökning, två gånger till och med. Två fagra damer har det blivit.
Den första "prostituerade" adoptivdamen är ungefär 8 år gammal, medan den andra är ca 5 år. Inköpta i gammal-ung-kronologi. Gamlingen är japan, ursprunget på den unga fagra är dock, i min skalle, osäkert. Antigen nån obestämd del av Amerika, troligen den norra delen, eller Scweiz.
Tanten heter Honda i efternamn, och ungmön KTM. Förnamnen är CR 250R respektive 520 SX. Fröken SX är uppsminkad till enduro, exteriört sett. Dock en original SX inuti.
Dessa damer har bringat mångt och mycket njutning till mig och min käre far! Forsnäset har bjudit på en del underhållning, men även skogarna runt Sånghussjön har fått husera oss.
Men skit i det, det är ju inget kul för dig att läsa!
Det jag kommer skriva härnäst kommer, med 98.1652% säkerhet, sticka alla högerblåborgare väldigt mycket i ögonen, men glädja oss låginkomsttagare. (Ja, studenter gör inte så mycket pengar. Faktiskt.) Så, ursäkta mig, men titta då bort om det inte behagar herrn/damen.
Jag måste erkänna, att jag inte är särskilt insatt i politik, och har inte heller varit det. Kommer troligen inte heller bli. Men efter valet som nyligen utspelade sig måste jag säga att resultatet möjligen kunde ha blivit ganska mycket bättre.
Enligt vad jag har hört ska A-kassor sänkas. Okej, det kanske "motiverar" (läs:tvingar) unga som gamla iväg till AMS, men då stöter vi på ytterligare ett problem. Arbetsförmedlingen bör göra en liten förändring i sitt namn, byt ut "M" mot "N" och "L" mot "R", så har det en mer sanningsenlig klang. Jag menar, då hederliga proletärer försöker få gå en kurs, får betalt av det lokala främjandet av bland annat eget företagande för kursen, men AMS vägrar betala traktamente så proletären i fråga kan få köpa mat, då är det något som inte är rätt.
Det var ett problem.
Två. Eftersom arbetarna ska hålla på och bli nekade arbeten hela tiden så lessnar de ju, det är ju självklart. Och då ska man vara hemma, men hoppsan, någon icke namngiven jävel har näst intill tagit bort både socialbidrag och a-kassa. Jahapp, så satt vi där i smeten.
Sjukvård, ska betalas själv för att undvika vårdköer.
- Ursäkta mig, men mina tarmar har ramlat ut, hjärnan rinner ut genom näsan och jag urinerar blod oavbrutet, kan ni hjälpa mig?
- Har ni arbete och lön?
- Nää..e... Men jag är ju döende?
- Inga pengar, ingen behandling. Avlägsna er tack, det blir äckel på golvet.
Okej, detta kanske är något overkill, men principen kan ändå särskådas.
Nu var det också nåt mer jag tänkte skriva, men då mitt minne är lika bra som något som är väldigt dåligt, så föll det mig ur huvudet. Ur örat, tyckte jag mig känna.
Nu ska kanske inte det här tas på helt allvar, men detta är den bild jag har fått för mig. Så ge fan i att klaga nu förhelvete!
Kanske återkommer med diverse drygheter framöver! Tack å hejdå!
Det man väl kan säga har hänt i mitt liv sedan senast är att vår familj har fått tillökning, två gånger till och med. Två fagra damer har det blivit.
Den första "prostituerade" adoptivdamen är ungefär 8 år gammal, medan den andra är ca 5 år. Inköpta i gammal-ung-kronologi. Gamlingen är japan, ursprunget på den unga fagra är dock, i min skalle, osäkert. Antigen nån obestämd del av Amerika, troligen den norra delen, eller Scweiz.
Tanten heter Honda i efternamn, och ungmön KTM. Förnamnen är CR 250R respektive 520 SX. Fröken SX är uppsminkad till enduro, exteriört sett. Dock en original SX inuti.
Dessa damer har bringat mångt och mycket njutning till mig och min käre far! Forsnäset har bjudit på en del underhållning, men även skogarna runt Sånghussjön har fått husera oss.
Men skit i det, det är ju inget kul för dig att läsa!
Det jag kommer skriva härnäst kommer, med 98.1652% säkerhet, sticka alla högerblåborgare väldigt mycket i ögonen, men glädja oss låginkomsttagare. (Ja, studenter gör inte så mycket pengar. Faktiskt.) Så, ursäkta mig, men titta då bort om det inte behagar herrn/damen.
Jag måste erkänna, att jag inte är särskilt insatt i politik, och har inte heller varit det. Kommer troligen inte heller bli. Men efter valet som nyligen utspelade sig måste jag säga att resultatet möjligen kunde ha blivit ganska mycket bättre.
Enligt vad jag har hört ska A-kassor sänkas. Okej, det kanske "motiverar" (läs:tvingar) unga som gamla iväg till AMS, men då stöter vi på ytterligare ett problem. Arbetsförmedlingen bör göra en liten förändring i sitt namn, byt ut "M" mot "N" och "L" mot "R", så har det en mer sanningsenlig klang. Jag menar, då hederliga proletärer försöker få gå en kurs, får betalt av det lokala främjandet av bland annat eget företagande för kursen, men AMS vägrar betala traktamente så proletären i fråga kan få köpa mat, då är det något som inte är rätt.
Det var ett problem.
Två. Eftersom arbetarna ska hålla på och bli nekade arbeten hela tiden så lessnar de ju, det är ju självklart. Och då ska man vara hemma, men hoppsan, någon icke namngiven jävel har näst intill tagit bort både socialbidrag och a-kassa. Jahapp, så satt vi där i smeten.
Sjukvård, ska betalas själv för att undvika vårdköer.
- Ursäkta mig, men mina tarmar har ramlat ut, hjärnan rinner ut genom näsan och jag urinerar blod oavbrutet, kan ni hjälpa mig?
- Har ni arbete och lön?
- Nää..e... Men jag är ju döende?
- Inga pengar, ingen behandling. Avlägsna er tack, det blir äckel på golvet.
Okej, detta kanske är något overkill, men principen kan ändå särskådas.
Nu var det också nåt mer jag tänkte skriva, men då mitt minne är lika bra som något som är väldigt dåligt, så föll det mig ur huvudet. Ur örat, tyckte jag mig känna.
Nu ska kanske inte det här tas på helt allvar, men detta är den bild jag har fått för mig. Så ge fan i att klaga nu förhelvete!
Kanske återkommer med diverse drygheter framöver! Tack å hejdå!
18/3-06 - Sorg
Detta är din dag. Detta är den dag då klockorna klämtar för din skull. Den dag då du gör din himmelsfärd.
Du ska veta att du är saknad, även om vissa individer som till exempel undertecknad inte visade det så bra innan. Du var en bra människa. Absolut inte så dålig så ditt tillgrepp var nödvändigt.
Vi saknar och sörjer dig.
Vädret här nere gör uppror för din skull. Det blåser, och blåhimlen är snart synlig. Solen skiner ner på det som en gång var den värld du trampade runt på, säkerligen i stor depression då detta hände.
Vi saknar dig. Vi älskade dig.
Jag, och säkert fler med mig, önskar dig en god vistelse i evigheten. Kepsen av för dig.
Du ska veta att du är saknad, även om vissa individer som till exempel undertecknad inte visade det så bra innan. Du var en bra människa. Absolut inte så dålig så ditt tillgrepp var nödvändigt.
Vi saknar och sörjer dig.
Vädret här nere gör uppror för din skull. Det blåser, och blåhimlen är snart synlig. Solen skiner ner på det som en gång var den värld du trampade runt på, säkerligen i stor depression då detta hände.
Vi saknar dig. Vi älskade dig.
Jag, och säkert fler med mig, önskar dig en god vistelse i evigheten. Kepsen av för dig.
Den-som-gör-sig-bra-på-bild (indiannamn)
Gud vad jag kan det här med att göra mig bra på bild. Aktare noga.
Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!